You are visiting a website that is not intended for your region

The page or information you have requested is intended for an audience outside the United States. By continuing to browse you confirm that you are a non-US resident requesting access to this page or information.

Switch to the US site

Denna webbplats använder cookies

Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Vill du veta mer om hur vi använder cookies och hur du kan hantera dem läs vår integritetspolicy.

Johannes - superhjälten

Denna superhjälten slåss mot kontamination på jobbet – och på fritiden hjälper han barn att bekämpa cancer.

Superhjältar. Dessa starka, modiga och mäktiga varelser som slåss mot bovar i serietidningarna. Johannes Wenzell från det lilla samhället Getinge förälskade sig i dem redan som barn. Föga anade han att han själv skulle bli superhjälte en dag.

Viljan att hjälpa andra och få människor att känna sig glada har alltid varit viktig för Johannes Wenzell.

– Om  jag lyckas locka fram ett leende hos någon fylls jag av energi och börjar le själv också, säger han.

2007 fick hans pappa cancer. Johannes tvingades se hur hans förebild blev allt sjukare och upplevde den obehagliga känslan av att inte kunna göra något åt det.

Johannes bestämde sig där och då för att han ville engagera sig. Han ville inte bara göra något för de som är sjuka, utan även underlätta tillvaron för deras anhöriga.

Några år senare började han fundera närmare på hur han skulle kunna göra skillnad. Ganska snabbt föll tankarna på de superhjältar som han alltid sett upp till. Tänk om han kunde bli en?

– Just när jag bestämt mig för att klä ut mig till superhjälte och besöka sjukhus för att muntra upp cancersjuka barn fick jag höra talas om Superhjältar mot cancer, en svensk ideell förening som redan höll på med precis detta. Jag kontaktade dem, och snart var jag en av dem, berättar Johannes.

Superhjältar mot cancer besöker barnsjukhus för att skänka hopp och glädje till dem som behöver det mest. De besöker också företagsevenemang, och 20 % av vinsten från sådana besök gör det möjligt att fortsätta driva föreningen ideellt medan 80 % går direkt till cancerforskning.

Att fortfarande få leka superhjälte som 33-åring är en dröm som förverkligats för Johannes del, samtidigt som han får vara med och sprida glädje omkring sig. Under sina första besök klädde han ut sig till Iron Man, men kostymen var tung och alldeles för jobbig att röra sig i, så efter ett tag bytte han till Spiderman.

– Det gjorde det enklare för mig att leka med barnen. Och det är ju faktiskt därför vi är där. För att göra dagen lite roligare och få dem att glömma sin sjukdom, åtminstone en liten stund, förklarar Johannes.

Barnen tycker att det är fantastiskt att få träffa sina idoler, och även om de ibland är blyga i början så tar nyfikenheten snart över.

– Vi uppmuntrar dem att ha roligt. Det är poppis att göra high-fives och ta selfies med oss. De vill att jag ska klättra på väggarna och skjuta spindelväv också, men då säger jag att jag bara använder mina superkrafter när jag absolut måste, säger Johannes med ett leende.

Det är uppenbart att han älskar att göra det han gör. Lättnaden han ser i föräldrarnas ögon när deras barn lyckas slappna av och leka och glömma bort sin sjukdom för en stund är en stark motivation.

Men ibland är det väldigt svårt. Ett tungt minne är när han lekte med en fyraårig flicka som fokuserade på leken till hundra procent, men som samtidigt var mycket sjuk och inte hade lång tid kvar att leva. När det var dags för superhjältarna att ge sig iväg lovade de att snart komma tillbaka igen. Då rycktes flickan tillbaka till sin grymma verklighet, skakade på huvudet och sade:

– Nej, Spiderman. Jag kommer aldrig att träffa dig igen.

Johannes ler både ofta och mycket, men hans ögon ser sorgsna ut när han tänker tillbaka på det ögonblicket. Gruppen samlas alltid efter besöken för att prata igenom allting och stötta varandra.

– Det är svårt, vet du. Jag är glad att jag alltid har mask på mig när jag är där så att de inte kan se att jag gråter inuti den ibland. Jag vill att barnen bara ska ha glada känslor när de tänker på oss. Och jag blir så otroligt lycklig när vi kommer tillbaka till ett ställe och får träffa samma barn och se att de faktiskt mår bättre. Precis som det lyckligtvis blev för min pappa, säger han.

Sjukhusmiljön är långt ifrån obekant för Johannes som känner sig på säker mark när han småpratar om Getinges utrustning med personalen.

– De blir alltid överraskade när Spiderman plötsligt står i dörren och säger ”Jag jobbar med att bygga autoklaver, de maskiner ni använder för att sterilisera instrumenten för att förhindra kontamination”. På Getinge handlar det mycket om ”passion for life”. Mitt volontärarbete handlar i grund och botten om samma sak. Jag älskar mina två jobb och kan inte tänka mig någon bättre kombination, säger han.