You are visiting a website that is not intended for your region

The page or information you have requested is intended for an audience outside the United States. By continuing to browse you confirm that you are a non-US resident requesting access to this page or information.

Switch to the US site

Denna webbplats använder cookies

Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Vill du veta mer om hur vi använder cookies och hur du kan hantera dem läs vår integritetspolicy.

Yuko - ryttarinnan

Pokaler och medaljer fyller hyllan, men det som gör henne lyckligast är att få ta hand om sina hästar.

Yuko Yamada brukade sitta och titta i timtal på hästhoppning på TV och drömma om att vara med. Det verkade vara ett ouppnåeligt mål. Slutligen övertygade hon sina föräldrar – hästsport var det hon ville satsa på. Men kärleken till idrotten var inte den viktigaste känslan som spirade inom henne, utan det var kärleken till allt levande.

Yuko Yamada började rida när hon var tio år. Hennes passion för hästar hade emellertid väckts tidigare än så. Hon växte upp i centrala Tokyo, i en miljö långt från hästar och stall. När hon var mycket liten brukade hon sitta i timmar framför TV:n och titta på hästhoppning med professionella ryttare som hon beundrade.

– Jag blev alldeles förtrollad av alla vackra och starka hästar. Jag älskar alla djur, men just hästar verkade vara så speciella.

Ingen annan i familjen hade någonsin ridit, men efter många försök lyckades Yuko övertyga sina föräldrar om att hon verkligen måste få gå med i en ridklubb.

Hon blev snabbt en av de flitigaste besökarna på klubben och lärde sig rida på nolltid. Och det var inte vilken ridning som helst som intresserade henne – det var hoppning som tilltalade henne allra mest.

– Träningen blev allt mer intensiv när jag började tävla. Målet var att komma med i landslaget. Och det allra bästa var att jag inte behövde göra det helt på egen hand. Ridning är fantastiskt på så vis – man har en partner med sig precis hela tiden.

Yuko har vunnit många tävlingar sedan dess och har en hylla full av priser. De är visserligen betydelsefulla för henne, men är inte det viktigaste hon fått med sig från sina år som tävlingsryttare.

– För min del har det alltid handlat mest om relationen till hästarna. Man får ett alldeles särskilt band till en varelse som man måste lita på till fullo. Vi måste alltid vara fullständigt samspelta för att klara hindret tillsammans, förklarar Yuko.

När hon tävlade på hög nivå var det viktigt att ägna många timmar åt att träna och förfina tekniken. Trots detta lade hon största delen av sin tid på att ta hand om sina älskade djur.

Numera har hon två egna hästar, hingstarna Sky Cruiser och Carlos. Sky Cruiser är stark och en aning blyg och känslig, medan Carlos är en nyfiken filur som gillar allt och blir väldigt exalterad när det är dags att ge sig ut och hoppa över hindren.

– Vi tävlar inte längre, och det betyder att jag kan lägga all min tid i stallet på att sköta om dem. De är sådana vänliga djur och det är mitt ansvar att se till att de får lyckliga liv. När det gäller levande varelser kan man inte sluta bry sig halvvägs. Det är en insikt som jag bär med mig överallt, oavsett vad jag gör.

Hon kommer till stallet tidigt på morgonen för att tvätta och rykta Sky Cruiser och Carlos. Sedan utfodrar hon dem och ger sig ut på en lång morgonritt.

– Det är roligt, läkande och avslappnande att umgås med dem, och det är viktigt att även de känner sig avslappnade. Till skillnad från många människor är djur väldigt rakt på sak, och jag lär mig av dem.

Hon känner att hennes passion för hästar fyller henne med enorma mängder energi som hon kan ta med sig till Getinge där hon arbetar som säljare.

– Det är verkligen givande att arbeta inom den medicintekniska branschen, att få vara med och erbjuda lösningar till våra kunder som faktiskt kan bidra till att rädda människoliv. Det ger mig ännu mer energi som jag kan ta med mig tillbaka till stallet och ägna åt mina älskade hästar.

I framtiden vill Yuko kunna inspirera och lära andra unga flickor att börja rida.

– Min dotter är fortfarande lite för liten, men om hon vill hoppas jag så småningom få se henne på hästryggen. Den känsla av frihet, samhörighet och kärlek man upplever när man sitter där – det är något jag skulle rekommendera alla att prova på.