You are visiting a website that is not intended for your region

The page or information you have requested is intended for an audience outside the United States. By continuing to browse you confirm that you are a non-US resident requesting access to this page or information.

Switch to the US site

Denna webbplats använder cookies

Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Vill du veta mer om hur vi använder cookies och hur du kan hantera dem läs vår integritetspolicy.

Marie-Francoise - piloten

Himlen är gränsen, eller åtminstone en utgångspunkt.

Som liten flicka kunde Marie-Francoise titta på flygplanens landningar och starter i flera timmar. Hon följde de magiska planen med blicken, kanske var de på väg till någon vacker plats. Hon ville också ta sig upp, upp, upp i luften.

När Marie-Francoise Cabel fyllde tolv bestämde sig familjen för att flytta till den franska staden Orléans. Samtidigt flyttade flygplatsen i Orléans väldigt nära deras nya hem. För den lilla flickan blev detta början på ett högtflygande intresse.

När de kommit tillrätta i sitt nya hus hoppade Marie-Francoise upp på cykeln varje söndag för att titta på bygget av den nya flygplatsen och få en skymt av de fantastiska flygplanen.

– Jag kunde sitta där i timmar, helt förstummad, med tydliga minnen av när jag åkte till Paris med mina föräldrar. Det var en upplevelse att se alla planen på flygplatsen i Orly och nu när jag hade en flygplats så nära och kunde titta på flygplan hela tiden kunde jag inte få nog, förklarar Marie-Francoise.

Två år senare sa Marie-Francoises pappa till henne att ta med sig jackan, de skulle till flygklubben, en plats där man tar flyglektioner.

– Han sa att han hade förstått att jag ville bli pilot. Vi åkte dit och de sa att jag kunde börja direkt, berättar hon.

Utöver den vanliga skolan läste Marie-Francoise nu även till pilot. Studierna var dyra så alla hennes pengar gick till det. Från och med nu ägnade hon alla helger och lov till att lära sig flyga. Och på flygklubben var det i princip bara Marie-Francoise och en massa killar som studerade.

– Under 80 -talet var det ovanligt med flickor som läste till pilot, men det hindrade inte mig. Jag visste vad jag ville. Jag ville upp i luften, säger hon.

Sedan den dagen har Marie-Francoise aldrig slutat flyga. Det började med glidflygplan, en sorts flygplan utan motorer som hon fortfarande älskar att flyga. Men favoritplanet är hennes egna.

– Jag har länge drömt om att ha ett eget flygplan. Jag och min man, som också är pilot och som jag träffade på flygklubben, sköter allt underhåll av flygplanet. Det är som en liten familjemedlem och vi kallar honom Cirrus efter molnen, berättar Marie-Francoise.

Det krävs hårt arbete för att hålla flygplanet och pilotkunskaperna i toppskick. Marie-Francoise måste göra tester varje år för att få behålla sin flyglicens. Men glädjen som hon och hennes familj får ut av det gör att det är värt det.

– Vi spenderar alla semestrar och helger i flygplanet. Ibland åker vi långt och ibland håller vi oss hemma i närheten av Orléans och glider fram över de vackra slotten i Loire-dalen.

För Marie-Francoise är det lycka och absolut frihet att vara uppe i luften. Det är också ett sätt att koppla av från annat eftersom hon hela tiden måste vara fullt koncentrerad på flygningen.

 – Du måste tro på dig själv, snabbt kunna analysera situationer och fatta beslut för att värna om säkerheten. Jag tar inga onödiga risker och eftersom himlen inte alltid är klar har jag även utbildning i säker flygning under dåliga väderförhållanden. Jag älskar att flyga, men jag älskar livet också, säger Marie-Francoise och ler.

Marie-Francoise blev inte bara pilot utan även ingenjör. Hon ville arbeta på ett ställe som bygger flygplansmotorer men hamnade istället inom den medicintekniska industrin och arbetar idag med kvalitet och regelefterlevnad på Getinge.

– Vi bygger tekniska och avancerade maskiner på Getinge också. Mitt arbete och min hobby hänger ihop, jag analyserar och fattar snabba beslut, och jag älskar det, säger Marie-Francoise.

– Jag är så tacksam för att min pappa tog med mig till flygklubben den där dagen. Han såg till att den tolvåriga flickan inte bara fick titta på, han visade mig att jag hade vingar nog att följa mina drömmar, avslutar hon.